Misstag
Gata efter gata, jag sprang och sprang. Jag försökte komma ifrån verkligheten, försökte springa ifrån sanningen. Och jag var sedan länge dömd att misslyckas. Ända sedan mitt första steg var jag ute på ett omöjligt uppdrag. Och det visste jag. Jag sprang för allt jag var värd. Stegen bakom förträngde jag, ändå kom dom närmare och närmare. Jag ville inte vända mej om, för jag visste vad som väntade några centimeter bakom mej. Jag visste vad som skulle hända, och att jag inte kunde göra något åt det. Men kanske, kanske kunde jag fördröja det en sekund till. Jag hade fortfarande hopp, fortfarande ett litet hopp om att jag kanske kunde komma undan. Det hoppet dog så fort jag kände rörelsen bakom mej. Egentligen ville jag inte, men jag tvingade mej själv att kasta en snabb blick bakåt. Det var ett stort misstag, och det blev mitt sista misstag. Faktiskt det sista jag gjorde. För så fort jag vände mej om, slog mörkret sina armar runt mej. Jag föll och föll, mot en botten som aldrig kom. Som inte fanns.
Den är personen begick ett enda misstag. Det misstaget kostade honom livet, hur orättvist vi än tycker att det är, så är det sanningen.
Det misstaget han begick var att se sig om.
