Kärleksbrev. Att engagera sig.
Det första jag gjorde var att åka på några kampanjer, och jag ljuger inte när jag säger att jag var helt skräckslagen de första gångerna. Totallt livrädd. Jag vara bara 13 år, kunde absolut INGENTING om politik. Verkligen ingenting. Men jag kastades rakt ut i valrörelsen iallafall, och åkte sedemera ner till strömstad för att delta på Festivalet.
Festivalet var nog det i särklass roligaste och värsta jag någonsin varit med om. Jag kommer ha bestående men från den veckan resten av mitt liv. Men som sagt, det var en chock. Jag kände nästan ingen innan jag åkte, kunde ingenting om politik, kunde inte hänga med i diskussioner och kände mej allmänt efter. Men jag överlevde!
Trots det så fortsatte jag, i början minst lika skräckslagen som på de första kampanjerna, men det blev bättre. Valförlusten sporrade mej att fortsätta. Nu hade jag hunnit lära mej mer om politik och kunde hänga med i fler diskussioner. Jag började komma in i "SSU-gunget", jag började kunna identifiera mej som en SSUare. När vi då förlorade valet och när SD kom in i riksdagen så blev jag än mer taggad att engagera mej.
Ett halvår efter att jag gått med, lite drygt, åkte jag på Västernorrlands Dåk (för oinvigda: Disktriktsårskonferens). Återigen fullständigt skräckslagen. Men jag överlevde även det och tog mej till och med mod att gå upp i talarstolen ett par gånger. Att jag inte svimmade då är fortfarande en gåta.
Men efter många kurser, diskussionskvällar, studiecirklar, möten, sena samkväms kvällar med djupa diskussioner och självklart med stor hjälp från övriga SSUare i Sundsvall och Västernorrland så började känslan av att "vara SSUare" gro allt mer i mej.
Nu, efter ett och ett halvt år, är jag ordförande för SSU sundsvall. Jag har hunnit med ett valläger, 8 kurshelger, oräkneliga diskussionskvällar och möten, två Dåk:ar, två årsmöten för SSU sundsvall och en hel massa övriga kampanjer, cafékvällar, grillkväller etc. Numera är det alltid helgerna med kurser (där man går och lägger sig mitt i natten, kliver upp i gryningen, äter mindre bra mat och sover på madrass) som man längtar mest till.
Så varför håller man på då? Varför står man ut med multipla kommentarer om att man är nördig och att politik är tråkigt? Varför sitter man timme ut och timme in på kurspass? Varför hinkar man kaffe en hel helg för att orka hålla ögonen öppna?
"För att man vill påverka" skulle vara det fina och "rätta" svaret där, men det är inte viktigast för mej. Det är viktigt, men inte viktigast. Det är för att man får tillhöra något. Man får känslan av att kunna säga "vi" om hundratals ungdomar över hela sverige. Att kunna säga "vi" om hundratals (tusentals) ungdomar i Sverige som tycker och tänker som jag är så jävla häftigt. Nu menar jag inte att vi tycker likadant allihopa, verkligen INTE. Men någonstans djupt ner i alla "SSU hjärtan" så finns orden "Var människas frihet, hela världens fred" och "Alla ska med". Och det är det viktigaste. Vi står för alla människors lika värde och det gör vi allihopa. Det låter ju som en klyscha men det stämmer faktiskt.
Jag ångrar inte en enda sekund att jag gick med i SSU. Det har gett mej så otroligt mycket och jag har på bara 1.5 år lärt mej och växt så otroligt mycket som person. Jag önskar verkligen att alla kan få uppleva känslan av att tillhöra något och uppleva allt jag har upplevt och kommer uppleva inom SSU.
Därför engagerar jag mej, därför orkar jag när jag egentligen inte gör det, därför står jag ut med tråkiga männsikor som säger att det är tråkigt med politik, därför orkar jag ta debatter varenda dag.
För att jag vet ju att jag alltid kommer ha "mina" SSUare och "mitt" SSU att luta mej mot.
Fan, va bra jag är!
Häromdan funderade jag över att berömma sig själv. Att kunna säga "Fan, vad bra jag är!" utan att det uppfattas som självupptaget eller drygt. Ibland behöver man det mer än andra gånger.
Den 22 december 2011 fick jag diagnosen Narkolepsi. Detta var inget nytt för mej då jag mer eller mindre levt med symtomen i 1.5 år. Tänker inte gå in på exakt vad det innebär, det skulle bara vara att sno wikipedias sidvisningar, men i korthet gör det att jag sover jätte dåligt på natten och somnar konstans under dagarna.
"Pfft, det kan väl inte vara så farligt?" Så tänker nog många, jag tänkte också så innan allvaret kröp ikapp mej.
Nu måste jag erkänna det här. Det första jag tänkte när jag fick diagnosen var "Nu fan så kan visa för min lärare att jag faktiskt inte kan hjälpa att jag somnar!" Som sagt, jag insåg inte vad det egentligen innebar, jag tror inte heller att man kommer få nån slags "aha moment" där allting slår en på en gång som ett knytnävsslag. Det kommer krypande, smyger på dej som en dimma, ger dej små små insikter hela tiden om vad som faktiskt händer i ditt liv just nu.
Det tar väldigt lång tid innan du inser att det som händer just nu i ditt liv kommer påverka dej resten av det.
Men när tillräckligt många insikter har infunnit sig, när du tillräckligt många gånger sagt "jag har narkolepsi" eller när du för hundrade gången vaknar samma natt, så inser man att det här är permanent. alltid. forever. Jag skulle kunna fylla på många spaltmetrar med synonymer. Det kommer alltså alltid att finnas kvar.
I takt med att insikterna rullar in så kommer också maktlösheten.
För jag kan inte göra någonting för att bli av med det här. Visst finns det bra mediciner och jag kommer att kunna leva en "vardag" som är relativt normal, men denna "vardag" kommer aldrig att bli som innan Narkolepsin. Trots mediciner och läkarbesök, psykologer och kuratorer, så kommer jag alltid ha Narkolepsi. Det är ingenting någon kan ändra på.
Det hela leder till att man får "planera" om sitt liv. Nu påstår jag inte att jag har ett schema för exakt vad jag ska göra i hela mitt liv, men hade jag haft ett sådant så hade det inte stått "Livstids medicinering" på vartenda blad. Jag har inte planerat för att leva med Narkolepsi, jag har inte hunnit vänja mej vid tanken på att det kommer vara såhär. Och tro det eller ej, men omställningsprocessen är värre än något annat. Att inte veta vilka "livsregler" jag kommer leva efter imorgon. Kommer det nya mediciner? Kommer det ny forskning som gör att man kan bota det? Kan man bli advokat? Kan man köra bil? Kan man dricka alkohol? Kommer jag kunna klara av gymnasiet? Kommer det här bli en del av mej?
Omställningsprocessen är det värsta som finns, det är den som tar hårdast och får en att tappa hoppet trots att man vet att hopp finns. Mitt liv är inte förstört pga det här.
Det är också den processen som människor har svårast att förstå. Det är lätt att förstå "aha, hon somnar, det måste vara jobbigt att kolla på film!" men att förstå "aha, hon funderar på hur hon kommer leva sitt liv om 25 år eftersom hon ska gå på kraftiga mediciner då" är inte lika lätt.
Här kommer vi tillbaka till att berömma sig själv. För trots att jag sen början av åttan levt med ökande problem pga Narkolepsi så har jag lyckats så jävla bra med mitt liv det senaste året. Jag har galet bra betyg, spikar flesta uppgifterna och orkar dessutom hänga med i dagens samhälle. Jag är riktigt jävla duktig helt enkelt.
"Åh, va dryg hon är, självupptagen och dryg.." tänker hälften av er nu.
Men näh, så fan heller. Jag HAR bra betyg och jag har skaffat mej dom SJÄLV. Jag är riktigt jävla duktig för att jag Kämpar för att bli det. Jag är nöjd över det jag åstakommit och jag tänker inte smussla om det.
Jag struntar i att det är "tabu" att berömma sig själv. Jag förstår mej inte på hela den grejen
"Vad duktig du var, det blev jättebra!" "hihi... nääh, jag borde gjort annorlunda, kanske blivit lite bättre"
Vad är poängen? Har man lyckats med något, vad som helst, och man är nöjd över det så säg det. Det är Du Själv som har lyckats med något. Ingen annan.
Alldeles för få människor säger idag "Fan, va bra jag var" och det är jävligt synd. Det är underbart att lyckas med något, det hela blir bara bättre över att man säger det till sig själv. Testa.
För jag är bra. Jag är jävligt duktig. Fan vad bra jag är!
