Mitt hjärta.
Det fanns en plats som jag kallade hem. Det fanns en gång en plats där jag lät tårarna falla. På den platsen hörde jag änglarna sjunga och jag hörde dödens eko. Där firade jag mina vinster och sörjde mina förluster. Jag lärde mej att gå där. Jag lärde mej att skilja på höger och vänster. Jag lärde mej att skilja på vän och fienden. Jag lärde mej livets regler där. Jag lärde mej att inte synda. På den platsen var jag trygg. Det var mitt egna ställe här i livet, det enda ställe som jag hade alldeles för mej själv.
Tidigt fick jag lära mej att aldrig någonsin dela den här platsen med någon annan. Men ack, jag har syndat. Jag lät flera personer stiga in och ta plats, jag lät dom sätta sig ner. Men en efter en reste dom sig upp och gick. Tillslut hade jag min plats för mej själv igen. Men jag kunde inte förmå mej själv att sitta ner där dom suttit. Jag kunde inte förmå mej själv att andas luften som hade passerat deras lungor.
Den här platsen är inte min längre. Den är inte trygg, jag kommer aldrig återvända dit.
Denna plats är mitt hjärt.
Känsla.
Jag följde konturerna av detta för mej okända ansikte. Jag lät fingret löpa längs underläppens lätta båge. Jag följde överläppen och bröt av upp mot näsbenet. Följde näsans skarpa kontur långsamt, försökte memorisera dess form. Jag ville komma ihåg det ansikte som just nu, med halvt slutna ögon, låg under min hand. Jag lät fingret stiga upp mot ögonbrynsbågen, följde den och sedan ögats nedre kant. Jag upprepade detta tills ögonen öppnades. Jag vågade inte möta blicken som jag kände vilade på mej, jag ville inte inse verkligheten riktigt än. Jag sänkte min blick och lät handen snabbt kupas runt kinden och sedan fingret stryka längs käkbenet. En andedräkt jag aldrig tidigare smakat sköljde över mitt ansikte, jag andades in. Lukten var för mej bekant, jag hade många gånger tidigare känt den, men aldrig varit så nära, så väldigt nära.
Jag sänkte blicken ytterligare, nu lät jag huvudet vila mot din bröstkorg. Långt där inne hörde jag ett taktfast dunk. Jag visste inte varför och jag visste inte hur, men det taktfasta dunket gav mej mod att möta blicken som vilade på mej. Jag kunde knappt se genom halvmörkret men jag urskilde formen av ditt ansikte, fann näsans och munnens konturer och till sist ögonen. Jag såg ingen känsla alls, såg ingen gnista, såg ingen nyfikenhet, såg bara svart.
Jag slöt ögonen, tömde mej själv på känslor. Vacklade till, snubblade och föll.
Buss 100 mot världen.
Den här bussen skulle, som den gjort så många gånger förut, ta mej intill hjärtat av min stad. Jag tänker ofta på Sundsvall som Min Stad. Den här bussen skulle ta mej längs den väg som jag så många gånger tidigare hade åkt på, vi skulle som alltid förut passera Tunadal, Korsta, Skönsberg, och Haga. Tillsist skulle vi passera Sundsvalls fulaste hus, dvs Komunhuset. Jag visste precis vart vi skulle åka och vad jag skulle se.
Trots detta kunde jag inte slita mina ögon från alltihopa, jag ville se allting extra noga en gång till. För nu skulle jag resa bort. Väldigt långt bort. Det tog cirka tjugo minuter att ta sig intill stan, och när bussen stannade på Navet klev jag av och började gå mot Långfärdsbussarna. Jag såg att ingen buss stod där så jag satt mej på en bänk, mitt emellan Lokatrafiken och Långfärdsbussarna.
Nu sitter jag mitt emellan bort och hem tänkte jag plötsligt. På ens sidan gick en trygg buss hem, på andra sidan gick bussarna till helt okända platser. Jag funderade länge på vad jag borde göra, för första gången började jag tveka på om det verkligen var bäst att åka långt bort. Jag kanske borde ta bussen tillbaka. Ettans linje genom Haga, Skönsberg, Korsta, Tunadal.
Efter några minuters tänkande så kom en buss in, det var en såndär trygg buss som skulle ta mej hem. Jag klev upp, gick mot bussen, läste busskortet och satte mej. Jag hade inte orkat läsa vad det stod på bussen. men jag brydde mej inte. Den körde iväg, och jag slöt ögonen.
Idag vet jag vad det stod på bussen, det stod Buss 100 Mot världen.
