När jag inte är rädd längre.
När jag är rädd för vad livet har att komma med låtsas jag att det finns en mening med allting. Då låtsas jag att det finns någon där uppe som styr över oss alla, som väljer vem som ska lyckas och som bestämmer vem som inte ska göra det. När jag är rädd för livet låtsas jag att det finns en anledning till varför jag misslyckas, jag låtsas att det finns en anledning till varför de sitter så väldigt mycket högre än mej själv, jag låtsas att det finns en anledning till varför jag ligger så väldigt mycket lägre än dom. Jag låtsas att jag kan skylla ifrån mej på någon annan, och jag låtsas att någon kan förlåta mej för allt.
När jag vågar möta livet med öppna armar så kommer jag inse att allting är en slump. Då kommer jag inse att det inte finns någon där uppe som över oss alla, som väljer vem som ska lyckas och som bestämmer vem som inte ska göra det. Då kommer jag inse att det inte finns någon anledning till varför jag misslyckas, jag kommer inse att det inte finns en anledning till varför de sitter så väldigt mycket högre än mej själv, jag kommer inse att det inte finns en anledning till varför jag ligger så väldigt mycket lägre än dom. Jag kommer inse att jag inte kan skylla ifrån mej på någon annan, och jag kommer inse att ingen kan förlåta mej för allt.
Anledningen till att jag finns, finns inte överhuvudtaget. Det är bara en slump.
När jag inte är rädd längre ska jag inse det.
En del.
Jag släpper lös en liten del av mej själv, låter en liten del av mitt medvetande slitas lös från den järn kontroll jag hållit så länge. Den lilla delen blev allt större. Jag lät bit för bit av mej själv släppas lös. Jag följde med takten, slappnade av. Kände basgångens tryck mot öronen och kände rörelserna omkring mej. Jag var en del av alla, alla var en del av mej. Jag rörde mej med alla andra, följde deras rörelser och slöt ögonen. Vi var nära, smälte samman, blev en. En impuls, en handling. Vi flög. Jag var lycklig, jag var en del av en helhet, en del av oss alla.
Jag saknar att vara en del av alla. Jag saknar att flyga. Jag saknar att släppa lös. Jag saknar att känna rörelsen.
Tänk att något så vackert kan vara totallt förbjudet.
