Lizza Wallander

Det är någonting annorlunda, något som inte brukar vara här. Min blick vandrar över myllret av människor. Eller ja, dom är kanske runt 20, men dom rör sig, runt runt runt. Myllrar. Ingen ny, inget annorlunda, samma gamla vanliga. Samma tempo, samma människor överallt. Inget nytt. Ändå finns det någonting som har förändrats, något som inte var så igår. Men vad?
Jag låter blicken fortsätta vandra, från sätena, till dom huttrande människorna som står några decimeter framför mej. Trots att jag studerar dom ganska nog, så kollar ingen tillbaka, alla är inne i sin egna värld eller i en djupdiskussion med den som står närmast. Men kanske bara Bokstavligt? Är det inte så att vi dras till dom som är lika oss? Vi tycker om att vara med dom som tycker och tänker likadant som oss? Men enligt mej ser dom likadana ut allihopa, trots de så är dom sällan mer än två tre stycken.
I dom här små grupperna hittar jag ingen skillnad, allting är som vanligt. Jag vandrar vidare till ett gäng som står ganska utspritt, dom tittar aldrig direkt på varandra, några korta ordväxlingar är det enda som hörs från dom. Eller, det hörs inte, men jag vet att det är så. Ljudnivån är hög. Trots att dom nästan aldrig visar ömhet eller tillit till varandra så hänger dom ihop, tät tillsammans. Dom är dem som inte fick en plats i sin egna grupp, dom som stack ut lite för mycket för att kallas stereotyp. Dom som inte är tillräckligt udda för att stötas ut, inte tillräckligt lika för att få vara med, och inte tillräckligt starka för att stå upp själv.
Tillslut fastnar min blick på dom två tysta personerna på sätena längst fram, dom sitter lutade från varandra, inga ordväxlingar görs och blickarna möts aldrig. Det är dom två som inte passade in i någon grupp, varken stereotypen eller dom andra. Men dom är inte heller tillräckligt starka för att stå upp för sig själv. Dom är utstötta helt enkelt.
Min blick har bara som hastigast svept över folkmassan medan alla dessa tankar har strömmat genom mitt huvud. Plötsligt kommer jag på att titta å mej själv också, vart är jag?
Jag sitter med dom som anses "cool", dom är äldre än mej allihopa, men vi är på samma nivå. Vi klickar, vi skapar en bra grupp. Eller gör vi de?

Jag kliver av, och börjar gå på den frostiga asfalten. Jag tänker vidare på min fundering, och inser snart att det inte var något som hade förändrats. Det har alltid varit sådär, varenda dag.
Det enda som hade hänt var att jag såg det.  

Basgången trycker en puls i min kropp. Musikens ursinniga vrål stegrar sig och täcker alla mina tankar. Dundrar vidare. Tempot ökas, likadant gör mitt. Mina ögon sluts. Högre tempo. Råstyrkan under mej ökar tempot ännu mer. Jag känner varenda muskel arbeta under mej. Flyger. Basgången ändras, pulsen ökas, blir kraftigare, ursinnet i musiken sprids till mej. Varför ska jag hålla käften för? Varför ska jag bara lyssna? Är det rätt?! Basgången får mitt ursinne att stegras ytterligare, nu är jag rasande. Luften omkring mej blir hetare, flyger tätare runt mej, omfamnar mina lungor och pressar ursinnet framåt. Jag andas in i korta ryckiga andetag, mina muskler spänns. Farten ökas, basgången dundrar. Ursinnet lika så. Musklerna under mej följer med, ökar tempot, spänner musklerna. Ursinne.
Öppnar ögonen. Rasande. Blixtrande. Ursinne. Jag är inte den person som jag lämnat på marken, hon jag kämpat på att få bort. Hon ska försvinna. Inte finnas. Ursinne.
Basgången dundrar vidare, jag lyfter högre och högre upp, ursinnet pressar mej framåt.
Äntligen är jag fri. Äntligen får jag vara jag. Äntligen tog jag kontroll. Äntligen vågade jag.
Jag skriker. Jag låter allting försvinna, inte en tanken får vara kvar, skriker ut allt.
Försvinn, Försvinn, Försvinn...
Orden messas i mitt huvud.
Skriket blir högre, min ögon sluts och skriket får ta all min kraft, jag låter det fortsätta, för jag är fri nu.