Lizza Wallander

Miljöproblem och navelludd

Dagens modefluga är att vara miljövänlig. Eller att försöka vara det åtminstone. Och det är väl bra tänkte jag till en början, för jag menar, alla kan ju göra lite grann så kommer det att bli bättre. Men allteftersom jag blev mer och mer medveten om vad världen gör för miljöinsatser insåg jag att det faktiskt inte spelar så stor roll om jag pantar min flaska eller inte. När jag sedan började engagera mig i politiken så insåg jag att jag lika gärna kan sitta hemma och pilla navelludd, för så länge politiker och makthavare inte tar några beslut så kommer ingenting hända i alla fall. Detta gör mej förbannad. Borde inte världen inse att det är allvar nu? Hur kan alla vara så korkade att dom inte inser de?!

USA gnäller på Kina för att dom förbrukar för många naturresurser, och släpper ut för mycket koldioxid, och blablabla. Dom glömde visst att dom själva förbrukar och släpper ut mer, trots att dom är typ en bråkdel av Kinas befolkning. Arktis isarna smälter och då kommer vi på att man kan plocka upp ännu mer olja där. Så då måste vi lägga lite energi på att bråka om det också. Nu har vi verkligen tänkt till världen!

Tror världen på fullaste allvar att våra så kallade miljöinsatser kommer att rädda oss? Alla har vid det här laget insett att något borde göras, några har till och med hängt med så lång att dom insett att något måste göras. Bra där, Grattis Sverige!

Men vad gör vi då? Jo, vi köper ekologiskt och sopsorterar, känner oss väldigt duktiga gör vi också. För vi pantar ju våran cola flaska och köper ekologiskt, då har vi ryggen fri sen. Samtidigt kör vi stadsjeep till affären, flyger till jobbet och det ekologiska är väl transporterat från typ Uruguay. Men det räknas inte. Köper man bara ekologiskt har man ju ryggen fri. Eller?

Så egentligen går vi bara plus minus noll. Eller ja, mestadels noll numera. Och vi är tillräckligt korkade för att tro att vi faktiskt att vi påverkar något. Fascinerande att vi kan va så dum. Världen går på så mycket skräp numera.

Men vafan, vi kommer ändå att dö 2012 så egentligen finns det ju inget problem. Bara att fortsätta pilla navelludd då.

Den första känslan var eufori, en totalt lycka som spred sig som en löpeld genom hela mej. Äntligen hände det som jag så länge hade väntat på, jag kastade mej handlöst in i känslan och blundade för konsekvenserna. Jag var i exstas, varenda bit av mej verkade vara i brand. Jag pressade mej närmare, jag ville uppslukas av känslan ännu mer, jag ville falla in och aldrig falla ut. Och jag lyckades, jag föll in, jag stannade kvar, jag uppslukades totalt av känslan. Känslan som jag än idag inte kan namnge.
Jag fick stanna i känslan i några sekunder. Sedan dök en ny känsla upp, den kom inte plötsligt, utan kröp långsamt närmare och närmare mitt medvetande. Jag trängde undan den, jag ville stanna kvar lite längre i den gamla, fläckfria euforiska känslan.
Den känslan tog slut, du lovade att den skulle komma tillbaka. Den nya känslan hade nu krupit närmare, men jag trängde fortfarande undan den. Jag lät tiden gå och trängde undan känslan så mycket jag bara kunde. Jag försökte behålla den euforiska känslan så länge jag bara kunde.

Den känslan har tagit slut. Nu uppslukas jag av den nya känslan.

Du lovade. Du ljög.