Du ljög.
Den första känslan var eufori, en totalt lycka som spred sig som en löpeld genom hela mej. Äntligen hände det som jag så länge hade väntat på, jag kastade mej handlöst in i känslan och blundade för konsekvenserna. Jag var i exstas, varenda bit av mej verkade vara i brand. Jag pressade mej närmare, jag ville uppslukas av känslan ännu mer, jag ville falla in och aldrig falla ut. Och jag lyckades, jag föll in, jag stannade kvar, jag uppslukades totalt av känslan. Känslan som jag än idag inte kan namnge.
Jag fick stanna i känslan i några sekunder. Sedan dök en ny känsla upp, den kom inte plötsligt, utan kröp långsamt närmare och närmare mitt medvetande. Jag trängde undan den, jag ville stanna kvar lite längre i den gamla, fläckfria euforiska känslan.
Den känslan tog slut, du lovade att den skulle komma tillbaka. Den nya känslan hade nu krupit närmare, men jag trängde fortfarande undan den. Jag lät tiden gå och trängde undan känslan så mycket jag bara kunde. Jag försökte behålla den euforiska känslan så länge jag bara kunde.
Den känslan har tagit slut. Nu uppslukas jag av den nya känslan.
Du lovade. Du ljög.
