Lizza Wallander

Du och jag. Vi. Oss. Dom smakar bra på tungan dom orden. Jag gillar att jag får säga det. Att det är tillåtet att säga så, det passar mej.
Jag känner igen dej, jag vet hur du reagerar och hur jag ska provocera. Jag kan trycka på rätt knappar och det vet du. Jag känner igen dina spelregler, jag har lärt mej dom och kan spela efter dom. Jag vet när jag kliver över gränsen och jag vet när jag kan göra det. Du och jag. Eller är det bara jag?
Det kanske är så att det bara är jag som känner till dom här regler, det kanske bara är jag som ser strukturerna? Kanske är det så att du inte ser något "oss" mellan oss två. Det kanske är så att det bara är ett jag?

Du och jag. Jag vill smaka på dom orden. Jag vill att du ska göra samma sak.

Mänskligheten

Jag hade aldrig kunnat ana vad som skulle komma, hade aldrig fått någon form av varning eller tecken på att just det här skulle hända just nu. Någonstans långt ner i mitt undermedvetna borde jag ha fått en vag aning om att det skulle hända, men ingenting hade dykt upp. Jag reagerade på tanken som just hade flugit genom mitt medvetande, det slog mig att den inte var sann. Jag hade vetat om att det här skulle hända under en längre tid, men jag hade förträngt det. Jag hade skjutit undan det för att slippa ta itu med det, hade gått förbi det länge nu för att undvika problem. En kort sekund reagerade jag på att jag hade kunnat ljuga så för mig själv, men jag hade inte tid att fundera vidare på denna tanke. Hur mycket jag än hade försökt, hur mycket jag än ljugit så hade det inte hjälpt, för nu stod jag inför problemet i alla fall. Det tornade upp sig framför mig och nu fanns ingen väg på sidan. Jag kunde inte ljuga för mig själv längre.

Nu hade frågan ställts, en vibrerande stämning flög genom korridoren. Alla visste att frågan fanns, att någon hade ställt den, trots det hade inte ett ord yttrats. Jag beredde mig på att svara, jag hade format ett svar i mitt huvud och drog åt mig andan för att forma det till ord. Jag tänkte inte gå med på deras regler, jag tänkte inte spela deras spel. För det är ju det allting handlar om, eller hur? Det är ett spel som dem har skapat för att dem ska kunna vinna det, dem har format regler och gjort korridorerna till deras spelplan. Men allting var deras, deras spel, deras regler, deras spelplan. Jag vägrade gå med på det, jag ville inte se mig själv ducka under deras förtryck. Jag har sett vad dem har gjort och jag kan deras regler. Jag visste precis hur jag skulle gå runt dem och hur jag skulle kunna säga emot. Jag drog andan djup i lungorna och förberedde mig på att svara snabbt och starkt. Jag lät ett tyst hat rasa mot dem i några millisekunder, lät blicken uttrycka förakt, och lät mina läppar spännas i en skarp båge.

Men helt plötsligt ändrades allt. Dem insåg att jag skulle svara emot, dem insåg att jag visste om deras spel och kunde reglerna. Deras ansiktsuttryck förändrades, gick från nedlåtenhet till avsky. Plötsligt skrek dem åt mej, deras hat kom rusande mot mej och överrumplade med slående kraft. Dem skrek att jag inte vågade ta steget och svara emot. Dem skrek åt mej, men inte ett ljud hördes. Inte ett ord hade formats. Jag tog ställning till det här snabbt och beredde mig på att stå emot det, jag hade mitt svar på tungan och nu hade jag dragit andan så djupt jag kunde. Jag lät fortfarande blicken utstråla hat och mina läppar spändes ytterligare. Jag mötte deras blickar och väntade mig en reaktion, och det fick jag. Dock var den helt annorlunda i jämförelse med vad jag hade föreställt mig, dom backade inte undan, deras hat vart inte mindre, försvann inte. Dem tryckte det mot mig med större kraft än någonsin. Jag visste att jag inte skulle ta åt mig, jag visste att jag borde låta allting rinna av mej. Det dem skrek åt mej var ingenting annat än lögn. Jag var inte liten, jag kunde stå upp för vad jag tyckte. Trots att jag visste allt det här så kröp jag längre och längre tillbaka i takt med att deras hat växte starkare. Dem skrek högre, dem skrek att jag var liten, att jag var obetydlig. Och jag tog åt mig, jag lät vartenda ord tränga in och göra mej mindre. Inte ett ord hade hörts.

Luften jag hade samlat på mig för att trotsigt svara emot, försvann. Jag kunde spela spelet och jag kunde spelets regler, men reglerna hade ändrats. Dem hade utformades efter behov, och ändrades när det var nödvändigt. Och allt detta skedde på deras villkor. En ny känsla dök upp i mitt huvud, känslan av hopplöshet. Hur många gånger jag än skulle lista ut deras regler, hur många gånger jag än skulle komma på hur deras spel gick till, så skulle dem ändra det. Dem ansåg sig vara mer värda än alla andra, dem ansåg sig vara bättre än dej och mej. Dem spelade spelet för sitt egna höga nöjes skulle, lekte med oss som inte var en av spelets herrar.

Vi som står utanför har ingen makt över spelet, har ingen kontroll över regler som ändras. Vi får bara följa med, är bara utfyllnad. Jag insåg att tankarna som rusade igenom mitt huvud var sanna, att det här verkligen var verkligheten. Det här var min vardag, det här var mitt liv. Och jag har ingen makt över det, jag är bara utfyllnad.

 
I samma sekund som dem här orden for genom mitt huvud så hade dem vunnit, dem hade ännu en gång segrat och njöt av att se mej huka under dom. Det här fenomenet kallar jag mänskligheten. Det här är det verkliga livet, med spelregler, spelplaner och spelherrar. Och har du tur så får du en plats bland dem högsta, har du tur så får du chansen att styra spelet.

Det här är mänskligheten.

Jag koncentrerade mej på vart jag placerade mina fötter. Det var mörkt, men inte sådär kolsvart som det brukade vara. Sjärnornas sken lös klart och snöns vita skuggor låg tätt omkring. Jag kunde se, men allting var grumligt. Ungefär som mina tankar.
Jag hade så många gånger föreställt mej det här, jag hade skapat bilder i mitt huvud som jag sedan snabbt hade avfärdat och glömt bort. Men nu fann jag mej själv mitt uppe i allt det där jag hade föreställt mej. Jag lät tankarna vandra, höll bara kvar dom tillräckligt för att kunna forma några ord på rätt ställe. I själv verket låg mina tankar långt tillbaka i tiden, där allting hade börjat.
Jag gick igenom allting, försökte få en struktur och ordning i mitt huvud. Men innan jag hade fått ihop alla delarna, så skapades en bit till i historien.

Den här biten kunde jag inte passa in. Jag kunde inte placera den, hittade inte en självklar plats så som jag gjort med dom andra delarna. Den passade helt enkelt inte in i det mönster jag hade ritat upp, ett mönster som jag nu måste sudda och rita om.
Den här biten gjorde också att jag var tvungen att tänka om. Jag var tvungen att gå tillbaka och tolka andra bitar igen. Vad hade dom egentligen betytt? Vad hade menats med allting, egentligen?
Jag kunde bara dra en slutsats av allt det här.

Fortsättning följer.