Lizza Wallander

Jag koncentrerade mej på vart jag placerade mina fötter. Det var mörkt, men inte sådär kolsvart som det brukade vara. Sjärnornas sken lös klart och snöns vita skuggor låg tätt omkring. Jag kunde se, men allting var grumligt. Ungefär som mina tankar.
Jag hade så många gånger föreställt mej det här, jag hade skapat bilder i mitt huvud som jag sedan snabbt hade avfärdat och glömt bort. Men nu fann jag mej själv mitt uppe i allt det där jag hade föreställt mej. Jag lät tankarna vandra, höll bara kvar dom tillräckligt för att kunna forma några ord på rätt ställe. I själv verket låg mina tankar långt tillbaka i tiden, där allting hade börjat.
Jag gick igenom allting, försökte få en struktur och ordning i mitt huvud. Men innan jag hade fått ihop alla delarna, så skapades en bit till i historien.

Den här biten kunde jag inte passa in. Jag kunde inte placera den, hittade inte en självklar plats så som jag gjort med dom andra delarna. Den passade helt enkelt inte in i det mönster jag hade ritat upp, ett mönster som jag nu måste sudda och rita om.
Den här biten gjorde också att jag var tvungen att tänka om. Jag var tvungen att gå tillbaka och tolka andra bitar igen. Vad hade dom egentligen betytt? Vad hade menats med allting, egentligen?
Jag kunde bara dra en slutsats av allt det här.

Fortsättning följer.