Buss 100 mot världen.
Jag gick den smala stigen fram. Så många gånger som jag hade försökt placera fötterna precis rätt för att inte halka, oftast misslyckades jag och gled ner i ett hål som en tidigare fot hade grävt. Trots att stigen var både besvärlig och ojämn att gå på så hade vi varit kompisar ett bra tag nu, utan egentlig anledning. Jag var på väg mot busshållplatsen, jag skulle ta ettans linje in till stan. Sedan skulle jag ta nästa buss, vart den bussen skulle gå var oklart. Jag skulle bara bort, långt bort. Bussen kom som vanligt några minuter sent, jag klev på, läste busskortet och satte mej.
Den här bussen skulle, som den gjort så många gånger förut, ta mej intill hjärtat av min stad. Jag tänker ofta på Sundsvall som Min Stad. Den här bussen skulle ta mej längs den väg som jag så många gånger tidigare hade åkt på, vi skulle som alltid förut passera Tunadal, Korsta, Skönsberg, och Haga. Tillsist skulle vi passera Sundsvalls fulaste hus, dvs Komunhuset. Jag visste precis vart vi skulle åka och vad jag skulle se.
Trots detta kunde jag inte slita mina ögon från alltihopa, jag ville se allting extra noga en gång till. För nu skulle jag resa bort. Väldigt långt bort. Det tog cirka tjugo minuter att ta sig intill stan, och när bussen stannade på Navet klev jag av och började gå mot Långfärdsbussarna. Jag såg att ingen buss stod där så jag satt mej på en bänk, mitt emellan Lokatrafiken och Långfärdsbussarna.
Nu sitter jag mitt emellan bort och hem tänkte jag plötsligt. På ens sidan gick en trygg buss hem, på andra sidan gick bussarna till helt okända platser. Jag funderade länge på vad jag borde göra, för första gången började jag tveka på om det verkligen var bäst att åka långt bort. Jag kanske borde ta bussen tillbaka. Ettans linje genom Haga, Skönsberg, Korsta, Tunadal.
Efter några minuters tänkande så kom en buss in, det var en såndär trygg buss som skulle ta mej hem. Jag klev upp, gick mot bussen, läste busskortet och satte mej. Jag hade inte orkat läsa vad det stod på bussen. men jag brydde mej inte. Den körde iväg, och jag slöt ögonen.
Idag vet jag vad det stod på bussen, det stod Buss 100 Mot världen.
Den här bussen skulle, som den gjort så många gånger förut, ta mej intill hjärtat av min stad. Jag tänker ofta på Sundsvall som Min Stad. Den här bussen skulle ta mej längs den väg som jag så många gånger tidigare hade åkt på, vi skulle som alltid förut passera Tunadal, Korsta, Skönsberg, och Haga. Tillsist skulle vi passera Sundsvalls fulaste hus, dvs Komunhuset. Jag visste precis vart vi skulle åka och vad jag skulle se.
Trots detta kunde jag inte slita mina ögon från alltihopa, jag ville se allting extra noga en gång till. För nu skulle jag resa bort. Väldigt långt bort. Det tog cirka tjugo minuter att ta sig intill stan, och när bussen stannade på Navet klev jag av och började gå mot Långfärdsbussarna. Jag såg att ingen buss stod där så jag satt mej på en bänk, mitt emellan Lokatrafiken och Långfärdsbussarna.
Nu sitter jag mitt emellan bort och hem tänkte jag plötsligt. På ens sidan gick en trygg buss hem, på andra sidan gick bussarna till helt okända platser. Jag funderade länge på vad jag borde göra, för första gången började jag tveka på om det verkligen var bäst att åka långt bort. Jag kanske borde ta bussen tillbaka. Ettans linje genom Haga, Skönsberg, Korsta, Tunadal.
Efter några minuters tänkande så kom en buss in, det var en såndär trygg buss som skulle ta mej hem. Jag klev upp, gick mot bussen, läste busskortet och satte mej. Jag hade inte orkat läsa vad det stod på bussen. men jag brydde mej inte. Den körde iväg, och jag slöt ögonen.
Idag vet jag vad det stod på bussen, det stod Buss 100 Mot världen.
Kommentarer
Trackback
