Mitt hjärta.
Det fanns en plats som jag kallade hem. Det fanns en gång en plats där jag lät tårarna falla. På den platsen hörde jag änglarna sjunga och jag hörde dödens eko. Där firade jag mina vinster och sörjde mina förluster. Jag lärde mej att gå där. Jag lärde mej att skilja på höger och vänster. Jag lärde mej att skilja på vän och fienden. Jag lärde mej livets regler där. Jag lärde mej att inte synda. På den platsen var jag trygg. Det var mitt egna ställe här i livet, det enda ställe som jag hade alldeles för mej själv.
Tidigt fick jag lära mej att aldrig någonsin dela den här platsen med någon annan. Men ack, jag har syndat. Jag lät flera personer stiga in och ta plats, jag lät dom sätta sig ner. Men en efter en reste dom sig upp och gick. Tillslut hade jag min plats för mej själv igen. Men jag kunde inte förmå mej själv att sitta ner där dom suttit. Jag kunde inte förmå mej själv att andas luften som hade passerat deras lungor.
Den här platsen är inte min längre. Den är inte trygg, jag kommer aldrig återvända dit.
Denna plats är mitt hjärt.
