Känsla.
Jag följde konturerna av detta för mej okända ansikte. Jag lät fingret löpa längs underläppens lätta båge. Jag följde överläppen och bröt av upp mot näsbenet. Följde näsans skarpa kontur långsamt, försökte memorisera dess form. Jag ville komma ihåg det ansikte som just nu, med halvt slutna ögon, låg under min hand. Jag lät fingret stiga upp mot ögonbrynsbågen, följde den och sedan ögats nedre kant. Jag upprepade detta tills ögonen öppnades. Jag vågade inte möta blicken som jag kände vilade på mej, jag ville inte inse verkligheten riktigt än. Jag sänkte min blick och lät handen snabbt kupas runt kinden och sedan fingret stryka längs käkbenet. En andedräkt jag aldrig tidigare smakat sköljde över mitt ansikte, jag andades in. Lukten var för mej bekant, jag hade många gånger tidigare känt den, men aldrig varit så nära, så väldigt nära.
Jag sänkte blicken ytterligare, nu lät jag huvudet vila mot din bröstkorg. Långt där inne hörde jag ett taktfast dunk. Jag visste inte varför och jag visste inte hur, men det taktfasta dunket gav mej mod att möta blicken som vilade på mej. Jag kunde knappt se genom halvmörkret men jag urskilde formen av ditt ansikte, fann näsans och munnens konturer och till sist ögonen. Jag såg ingen känsla alls, såg ingen gnista, såg ingen nyfikenhet, såg bara svart.
Jag slöt ögonen, tömde mej själv på känslor. Vacklade till, snubblade och föll.
