Kärleksbrev. Att engagera sig.
För lite mer än ett och ett halvt år sen (oj, är det bara 1.5 år sen?) så gick jag med i SSU. Varför jag gjorde det just då har jag fortfarande inte riktigt listat ut och att jag fortsatte efter den sommaren är jag väldigt förvånad över idag. Men jag är också överlycklig att jag gjorde det.
Det första jag gjorde var att åka på några kampanjer, och jag ljuger inte när jag säger att jag var helt skräckslagen de första gångerna. Totallt livrädd. Jag vara bara 13 år, kunde absolut INGENTING om politik. Verkligen ingenting. Men jag kastades rakt ut i valrörelsen iallafall, och åkte sedemera ner till strömstad för att delta på Festivalet.
Festivalet var nog det i särklass roligaste och värsta jag någonsin varit med om. Jag kommer ha bestående men från den veckan resten av mitt liv. Men som sagt, det var en chock. Jag kände nästan ingen innan jag åkte, kunde ingenting om politik, kunde inte hänga med i diskussioner och kände mej allmänt efter. Men jag överlevde!
Trots det så fortsatte jag, i början minst lika skräckslagen som på de första kampanjerna, men det blev bättre. Valförlusten sporrade mej att fortsätta. Nu hade jag hunnit lära mej mer om politik och kunde hänga med i fler diskussioner. Jag började komma in i "SSU-gunget", jag började kunna identifiera mej som en SSUare. När vi då förlorade valet och när SD kom in i riksdagen så blev jag än mer taggad att engagera mej.
Ett halvår efter att jag gått med, lite drygt, åkte jag på Västernorrlands Dåk (för oinvigda: Disktriktsårskonferens). Återigen fullständigt skräckslagen. Men jag överlevde även det och tog mej till och med mod att gå upp i talarstolen ett par gånger. Att jag inte svimmade då är fortfarande en gåta.
Men efter många kurser, diskussionskvällar, studiecirklar, möten, sena samkväms kvällar med djupa diskussioner och självklart med stor hjälp från övriga SSUare i Sundsvall och Västernorrland så började känslan av att "vara SSUare" gro allt mer i mej.
Nu, efter ett och ett halvt år, är jag ordförande för SSU sundsvall. Jag har hunnit med ett valläger, 8 kurshelger, oräkneliga diskussionskvällar och möten, två Dåk:ar, två årsmöten för SSU sundsvall och en hel massa övriga kampanjer, cafékvällar, grillkväller etc. Numera är det alltid helgerna med kurser (där man går och lägger sig mitt i natten, kliver upp i gryningen, äter mindre bra mat och sover på madrass) som man längtar mest till.
Så varför håller man på då? Varför står man ut med multipla kommentarer om att man är nördig och att politik är tråkigt? Varför sitter man timme ut och timme in på kurspass? Varför hinkar man kaffe en hel helg för att orka hålla ögonen öppna?
"För att man vill påverka" skulle vara det fina och "rätta" svaret där, men det är inte viktigast för mej. Det är viktigt, men inte viktigast. Det är för att man får tillhöra något. Man får känslan av att kunna säga "vi" om hundratals ungdomar över hela sverige. Att kunna säga "vi" om hundratals (tusentals) ungdomar i Sverige som tycker och tänker som jag är så jävla häftigt. Nu menar jag inte att vi tycker likadant allihopa, verkligen INTE. Men någonstans djupt ner i alla "SSU hjärtan" så finns orden "Var människas frihet, hela världens fred" och "Alla ska med". Och det är det viktigaste. Vi står för alla människors lika värde och det gör vi allihopa. Det låter ju som en klyscha men det stämmer faktiskt.
Jag ångrar inte en enda sekund att jag gick med i SSU. Det har gett mej så otroligt mycket och jag har på bara 1.5 år lärt mej och växt så otroligt mycket som person. Jag önskar verkligen att alla kan få uppleva känslan av att tillhöra något och uppleva allt jag har upplevt och kommer uppleva inom SSU.
Därför engagerar jag mej, därför orkar jag när jag egentligen inte gör det, därför står jag ut med tråkiga männsikor som säger att det är tråkigt med politik, därför orkar jag ta debatter varenda dag.
För att jag vet ju att jag alltid kommer ha "mina" SSUare och "mitt" SSU att luta mej mot.
Det första jag gjorde var att åka på några kampanjer, och jag ljuger inte när jag säger att jag var helt skräckslagen de första gångerna. Totallt livrädd. Jag vara bara 13 år, kunde absolut INGENTING om politik. Verkligen ingenting. Men jag kastades rakt ut i valrörelsen iallafall, och åkte sedemera ner till strömstad för att delta på Festivalet.
Festivalet var nog det i särklass roligaste och värsta jag någonsin varit med om. Jag kommer ha bestående men från den veckan resten av mitt liv. Men som sagt, det var en chock. Jag kände nästan ingen innan jag åkte, kunde ingenting om politik, kunde inte hänga med i diskussioner och kände mej allmänt efter. Men jag överlevde!
Trots det så fortsatte jag, i början minst lika skräckslagen som på de första kampanjerna, men det blev bättre. Valförlusten sporrade mej att fortsätta. Nu hade jag hunnit lära mej mer om politik och kunde hänga med i fler diskussioner. Jag började komma in i "SSU-gunget", jag började kunna identifiera mej som en SSUare. När vi då förlorade valet och när SD kom in i riksdagen så blev jag än mer taggad att engagera mej.
Ett halvår efter att jag gått med, lite drygt, åkte jag på Västernorrlands Dåk (för oinvigda: Disktriktsårskonferens). Återigen fullständigt skräckslagen. Men jag överlevde även det och tog mej till och med mod att gå upp i talarstolen ett par gånger. Att jag inte svimmade då är fortfarande en gåta.
Men efter många kurser, diskussionskvällar, studiecirklar, möten, sena samkväms kvällar med djupa diskussioner och självklart med stor hjälp från övriga SSUare i Sundsvall och Västernorrland så började känslan av att "vara SSUare" gro allt mer i mej.
Nu, efter ett och ett halvt år, är jag ordförande för SSU sundsvall. Jag har hunnit med ett valläger, 8 kurshelger, oräkneliga diskussionskvällar och möten, två Dåk:ar, två årsmöten för SSU sundsvall och en hel massa övriga kampanjer, cafékvällar, grillkväller etc. Numera är det alltid helgerna med kurser (där man går och lägger sig mitt i natten, kliver upp i gryningen, äter mindre bra mat och sover på madrass) som man längtar mest till.
Så varför håller man på då? Varför står man ut med multipla kommentarer om att man är nördig och att politik är tråkigt? Varför sitter man timme ut och timme in på kurspass? Varför hinkar man kaffe en hel helg för att orka hålla ögonen öppna?
"För att man vill påverka" skulle vara det fina och "rätta" svaret där, men det är inte viktigast för mej. Det är viktigt, men inte viktigast. Det är för att man får tillhöra något. Man får känslan av att kunna säga "vi" om hundratals ungdomar över hela sverige. Att kunna säga "vi" om hundratals (tusentals) ungdomar i Sverige som tycker och tänker som jag är så jävla häftigt. Nu menar jag inte att vi tycker likadant allihopa, verkligen INTE. Men någonstans djupt ner i alla "SSU hjärtan" så finns orden "Var människas frihet, hela världens fred" och "Alla ska med". Och det är det viktigaste. Vi står för alla människors lika värde och det gör vi allihopa. Det låter ju som en klyscha men det stämmer faktiskt.
Jag ångrar inte en enda sekund att jag gick med i SSU. Det har gett mej så otroligt mycket och jag har på bara 1.5 år lärt mej och växt så otroligt mycket som person. Jag önskar verkligen att alla kan få uppleva känslan av att tillhöra något och uppleva allt jag har upplevt och kommer uppleva inom SSU.
Därför engagerar jag mej, därför orkar jag när jag egentligen inte gör det, därför står jag ut med tråkiga männsikor som säger att det är tråkigt med politik, därför orkar jag ta debatter varenda dag.
För att jag vet ju att jag alltid kommer ha "mina" SSUare och "mitt" SSU att luta mej mot.
Kommentarer
Trackback
