Fan, va bra jag är!
Häromdan funderade jag över att berömma sig själv. Att kunna säga "Fan, vad bra jag är!" utan att det uppfattas som självupptaget eller drygt. Ibland behöver man det mer än andra gånger.
Den 22 december 2011 fick jag diagnosen Narkolepsi. Detta var inget nytt för mej då jag mer eller mindre levt med symtomen i 1.5 år. Tänker inte gå in på exakt vad det innebär, det skulle bara vara att sno wikipedias sidvisningar, men i korthet gör det att jag sover jätte dåligt på natten och somnar konstans under dagarna.
"Pfft, det kan väl inte vara så farligt?" Så tänker nog många, jag tänkte också så innan allvaret kröp ikapp mej.
Nu måste jag erkänna det här. Det första jag tänkte när jag fick diagnosen var "Nu fan så kan visa för min lärare att jag faktiskt inte kan hjälpa att jag somnar!" Som sagt, jag insåg inte vad det egentligen innebar, jag tror inte heller att man kommer få nån slags "aha moment" där allting slår en på en gång som ett knytnävsslag. Det kommer krypande, smyger på dej som en dimma, ger dej små små insikter hela tiden om vad som faktiskt händer i ditt liv just nu.
Det tar väldigt lång tid innan du inser att det som händer just nu i ditt liv kommer påverka dej resten av det.
Men när tillräckligt många insikter har infunnit sig, när du tillräckligt många gånger sagt "jag har narkolepsi" eller när du för hundrade gången vaknar samma natt, så inser man att det här är permanent. alltid. forever. Jag skulle kunna fylla på många spaltmetrar med synonymer. Det kommer alltså alltid att finnas kvar.
I takt med att insikterna rullar in så kommer också maktlösheten.
För jag kan inte göra någonting för att bli av med det här. Visst finns det bra mediciner och jag kommer att kunna leva en "vardag" som är relativt normal, men denna "vardag" kommer aldrig att bli som innan Narkolepsin. Trots mediciner och läkarbesök, psykologer och kuratorer, så kommer jag alltid ha Narkolepsi. Det är ingenting någon kan ändra på.
Det hela leder till att man får "planera" om sitt liv. Nu påstår jag inte att jag har ett schema för exakt vad jag ska göra i hela mitt liv, men hade jag haft ett sådant så hade det inte stått "Livstids medicinering" på vartenda blad. Jag har inte planerat för att leva med Narkolepsi, jag har inte hunnit vänja mej vid tanken på att det kommer vara såhär. Och tro det eller ej, men omställningsprocessen är värre än något annat. Att inte veta vilka "livsregler" jag kommer leva efter imorgon. Kommer det nya mediciner? Kommer det ny forskning som gör att man kan bota det? Kan man bli advokat? Kan man köra bil? Kan man dricka alkohol? Kommer jag kunna klara av gymnasiet? Kommer det här bli en del av mej?
Omställningsprocessen är det värsta som finns, det är den som tar hårdast och får en att tappa hoppet trots att man vet att hopp finns. Mitt liv är inte förstört pga det här.
Det är också den processen som människor har svårast att förstå. Det är lätt att förstå "aha, hon somnar, det måste vara jobbigt att kolla på film!" men att förstå "aha, hon funderar på hur hon kommer leva sitt liv om 25 år eftersom hon ska gå på kraftiga mediciner då" är inte lika lätt.
Här kommer vi tillbaka till att berömma sig själv. För trots att jag sen början av åttan levt med ökande problem pga Narkolepsi så har jag lyckats så jävla bra med mitt liv det senaste året. Jag har galet bra betyg, spikar flesta uppgifterna och orkar dessutom hänga med i dagens samhälle. Jag är riktigt jävla duktig helt enkelt.
"Åh, va dryg hon är, självupptagen och dryg.." tänker hälften av er nu.
Men näh, så fan heller. Jag HAR bra betyg och jag har skaffat mej dom SJÄLV. Jag är riktigt jävla duktig för att jag Kämpar för att bli det. Jag är nöjd över det jag åstakommit och jag tänker inte smussla om det.
Jag struntar i att det är "tabu" att berömma sig själv. Jag förstår mej inte på hela den grejen
"Vad duktig du var, det blev jättebra!" "hihi... nääh, jag borde gjort annorlunda, kanske blivit lite bättre"
Vad är poängen? Har man lyckats med något, vad som helst, och man är nöjd över det så säg det. Det är Du Själv som har lyckats med något. Ingen annan.
Alldeles för få människor säger idag "Fan, va bra jag var" och det är jävligt synd. Det är underbart att lyckas med något, det hela blir bara bättre över att man säger det till sig själv. Testa.
För jag är bra. Jag är jävligt duktig. Fan vad bra jag är!
