Lizza Wallander

Jag öppnade munnen för att tala. Ett plötsligt vinande fick mej att sluta munnen och höja armarna. Jag gjorde det för långsamt, och slaget träffade min kind. Det var inte oväntat, jag visste att det skulle komma, det var känslan det väckte inom mej som jag inte var bered på. Jag hade väntat mej att jag skulle vilja skrika, inte av smärta men av ilska, att jag skulle vilja ge igen. Men jag kände mej helt tom. Jag försökte plocka upp trådarna av känslor jag hade kvar, men insåg snart att det var hopplöst. 

Nu slöt jag ögonen också, det var ingen mening med att se något, för jag visste vad jag skulle se. Ett till slag föll mot mitt ansikte, jag försökte förgäves hitta någon form av ilska inom mej. Till min förvåning lyckades jag, men det var inte som jag tänkt mej. Jag ville inte skrika och rasa mot dom som gjorde såhär mot mej. Jag vill göra det mot mej själv.

Mitt undermedvetna hade under en längre tid insett att allt det här var mitt fel och att allt det här berodde på mej. Jag hade inte insett det fören nu, men det slog mej att allting gick ihop. Allting hade en slående logik.
Ett till slag föll.
Nu öppnade jag ögonen. Jag mötte blickarna ovanför mej utan någon form av känsla i ögonen, jag var helt tom.

Men slående logik kunde jag inte komma undan. Solklara bevis kan inte ens jag komma undan.