Lizza Wallander

Det börjar bli höst. Löven gulnar, träden blir allt naknare för vare sekund som går. Luften blir kallare. Marken allt vitare på morgonen. Det är som att hela världen sakta men säkert somna in till en djup dvala. Som att träden har gett upp och insett att dom aldrig kommer vinna striden mot den långa och stenhårda kylan som väntar. Gräset börjar slokna och vissnar snart helt, fåglarna flyr. Så här har det varit varje år.
Om och om och om och om och om igen.
Det är ingen som är förvånad när det händer, alla vet vad som väntas, men inget gör något. Och vad skulle vi kunna göra? Vissa saker är bara sådär, helt oundvikliga, vissa saker måste man bara rida ut.
Ett till löv faller, ett steg närmare vintern. Ett steg som jag visste skulle komma, men när jag ser löven falla, och marken frysa, skriker sorgen inom mej. Det betyder att en lång tid med ovisshet är framför oss. Att under en lång tid kommer vi inte veta vad som gömmer sig under snön. Vem vet det egentligen?
Vi kommer heller inte kunna förbereda oss på vad som finns där, så när våren kommer igen står vi där, helt oskyddade helt oförbered. Helt utan försvar.
Och det som finns under snön kan sakta men säkert ta över all våren egen vilja.
Och vi är helt oskyddade mot det.