Mänskligheten.
Plötsligt fick jag frågan igen. Inget uttalas högt, inga ord formas, inga ljud hördes. Men fråga finns. Tydligt. Alla kan se den, alla förstår att den är på riktigt. På allvar. Hela deras uttryck formas till en fråga. Frågan jag alltid fruktat, frågan jag egentligen ville slippa. Men till slut kom den.
Jag har haft lång tid att förbereda mej, jag vet precis vad jag ska svara. Har haft svaret nära till hands länge nu.
Sekunden efter frågan ställts borde mitt svar komma. Jag andas in, förbereder mej. Jag ska svara snabbt, klipskt och starkt. Dom ska få veta att jag är stark, att jag kan stå upp för min sak och att jag faktiskt kan spela deras spel. För det är väl det allting handlar om, eller hur? Ett spel. Där dom bestämmer och ändrar reglerna som dom vill, utan någon som helst rättvisa. Vi andra måste bara anpassa oss, bara följa med. En i mängden, följa strömmen. Men jag tänker visa att jag kan bryta strömmen, att jag kan deras regler, och att jag vågar bryta dom.
Jag vill och käfta emot. Jag vill kunna låta allt dom säger rinna av mej. Jag vill vara stark.
Jag har andats in, öppnar munnen för att forma ord.
Plötsligt ändras reglerna, dom insåg att jag skulle svara tillbaka och ändrade allting. Deras uttryck gick från hånfullhet till hotfullhet. Deras läppar spändes en aning, ögonen smalnade och musklerna spändes in till en hotfull position.
Utan att ett enda ljud hördes skrek dom åt mej. Dom skrek att jag inte vågade ta steget och svara tillbaka, dom skrek åt mej att jag var liten och obetydlig. Inte ett ord hade yttrats.
Jag var bered på det här också, jag visste att det skulle komma. Och jag var bered att låta det rinna av mej. Men när det kom emot mej kunde jag inte vara stark längre. Allting bet sig fast. Jag trodde på vartenda ord. Trots att inte ett enda ord hade yttrats.
Plötsligt blev jag liten igen. Min ord fastnade i halsen och andetaget tog slut. Jag kröp ihop, krympte, försvann. Min blick sänktes och all kämparglöd försvann ifrån mej.
Nu ändrades deras uttryck igen. Nu jublade dom, dom skrek ut sin triumf och hånade mej. Jag tog åt mej av varenda ord dom slungade mot mej. Deras blickar sänkte mej ner i mitt mörker. Där jag borde vara.
Återigen hade inte ett ord yttrats. Händelsen varade under ett par nanosekunder, inte ett ljud, ingeting hade hörts. Ändå hade dom lyckats trycka ner mej djupare än någonsin, för nu visste jag. Jag kommer aldrig vara värd någonting. Jag kommer alltid vara minst och betyda minst.
Jag kallar det mänskligheten. Jag kallar det vardag. Jag kallar det livet.
Jag kallar det mänskligheten.
Jag kallar det mänskligheten.
Jag kallar det Grymhet.
