Lizza Wallander

Orden haglar över mej. Biter sig fast. Kryper längre och längre in inom mej. Jag låter dom göra det. Jag släpper in dom. Jag orkar inte hålla emot. När det gått så lång tid börjar du tro, du börjar tro på det dom säger. DU börjar tro att du inte är värd mer. Att du inte borde finnas.
Jag kan inte ta mej härifrån, kan inte springa, kan inte fly. Jag är fast.
Fler ord. Blickar. Uttryck. Overbala slag. Hårda.
Jag känner hur jag krymper. Hur jag blir mindre. Deras ord kommer närmare. Volymen höjs.
Dom skriker. Högt. Det dånar i mitt huvud. Och allting kommer in, jag släpper in allting. Vart enda ord går djupt in.

Jag hatar det här. Jag har så mycket att säga. Så mycket att uttrycka.
Jag vill höras. Jag vill synas. Jag vill ta plats. Jag vill påverka.
Jag vill ta mej härifrån. Jag tänker inte ha det såhär längre.
Jag söker upp den sista styrka jag kan hitta, andas djupt. Springer. Flyger fram.
Dom följer efter. Jag ökar. Pressar ur den sista styrkan jag kan hitta, ökar mera. Lämnar dom bakom mej.
Ökar mera, dom försvinner längre och längre bakom mej. Jag andas hastigt.

För jag kan. För jag vill.