Lizza Wallander

Den första känslan var eufori, en totalt lycka som spred sig som en löpeld genom hela mej. Äntligen hände det som jag så länge hade väntat på, jag kastade mej handlöst in i känslan och blundade för konsekvenserna. Jag var i exstas, varenda bit av mej verkade vara i brand. Jag pressade mej närmare, jag ville uppslukas av känslan ännu mer, jag ville falla in och aldrig falla ut. Och jag lyckades, jag föll in, jag stannade kvar, jag uppslukades totalt av känslan. Känslan som jag än idag inte kan namnge.
Jag fick stanna i känslan i några sekunder. Sedan dök en ny känsla upp, den kom inte plötsligt, utan kröp långsamt närmare och närmare mitt medvetande. Jag trängde undan den, jag ville stanna kvar lite längre i den gamla, fläckfria euforiska känslan.
Den känslan tog slut, du lovade att den skulle komma tillbaka. Den nya känslan hade nu krupit närmare, men jag trängde fortfarande undan den. Jag lät tiden gå och trängde undan känslan så mycket jag bara kunde. Jag försökte behålla den euforiska känslan så länge jag bara kunde.

Den känslan har tagit slut. Nu uppslukas jag av den nya känslan.

Du lovade. Du ljög.

När jag är rädd för vad livet har att komma med låtsas jag att det finns en mening med allting. Då låtsas jag att det finns någon där uppe som styr över oss alla, som väljer vem som ska lyckas och som bestämmer vem som inte ska göra det. När jag är rädd för livet låtsas jag att det finns en anledning till varför jag misslyckas, jag låtsas att det finns en anledning till varför de sitter så väldigt mycket högre än mej själv, jag låtsas att det finns en anledning till varför jag ligger så väldigt mycket lägre än dom. Jag låtsas att jag kan skylla ifrån mej på någon annan, och jag låtsas att någon kan förlåta mej för allt.

När jag vågar möta livet med öppna armar så kommer jag inse att allting är en slump. Då kommer jag inse att det inte finns någon där uppe som över oss alla, som väljer vem som ska lyckas och som bestämmer vem som inte ska göra det. Då kommer jag inse att det inte finns någon anledning till varför jag misslyckas, jag kommer inse att det inte finns en anledning till varför de sitter så väldigt mycket högre än mej själv, jag kommer inse att det inte finns en anledning till varför jag ligger så väldigt mycket lägre än dom. Jag kommer inse att jag inte kan skylla ifrån mej på någon annan, och jag kommer inse att ingen kan förlåta mej för allt.

Anledningen till att jag finns, finns inte överhuvudtaget. Det är bara en slump.
När jag inte är rädd längre ska jag inse det.

Jag släpper lös en liten del av mej själv, låter en liten del av mitt medvetande slitas lös från den järn kontroll jag hållit så länge. Den lilla delen blev allt större. Jag lät bit för bit av mej själv släppas lös. Jag följde med takten, slappnade av. Kände basgångens tryck mot öronen och kände rörelserna omkring mej. Jag var en del av alla, alla var en del av mej. Jag rörde mej med alla andra, följde deras rörelser och slöt ögonen. Vi var nära, smälte samman, blev en. En impuls, en handling. Vi flög. Jag var lycklig, jag var en del av en helhet, en del av oss alla.

Jag saknar att vara en del av alla. Jag saknar att flyga. Jag saknar att släppa lös. Jag saknar att känna rörelsen.

Tänk att något så vackert kan vara totallt förbjudet.

Det fanns en plats som jag kallade hem. Det fanns en gång en plats där jag lät tårarna falla. På den platsen hörde jag änglarna sjunga och jag hörde dödens eko. Där firade jag mina vinster och sörjde mina förluster. Jag lärde mej att gå där. Jag lärde mej att skilja på höger och vänster. Jag lärde mej att skilja på vän och fienden. Jag lärde mej livets regler där. Jag lärde mej att inte synda. På den platsen var jag trygg. Det var mitt egna ställe här i livet, det enda ställe som jag hade alldeles för mej själv.
Tidigt fick jag lära mej att aldrig någonsin dela den här platsen med någon annan. Men ack, jag har syndat. Jag lät flera personer stiga in och ta plats, jag lät dom sätta sig ner. Men en efter en reste dom sig upp och gick. Tillslut hade jag min plats för mej själv igen. Men jag kunde inte förmå mej själv att sitta ner där dom suttit. Jag kunde inte förmå mej själv att andas luften som hade passerat deras lungor.

Den här platsen är inte min längre. Den är inte trygg, jag kommer aldrig återvända dit.

Denna plats är mitt hjärt.

Jag följde konturerna av detta för mej okända ansikte. Jag lät fingret löpa längs underläppens lätta båge. Jag följde överläppen och bröt av upp mot näsbenet. Följde näsans skarpa kontur långsamt, försökte memorisera dess form. Jag ville komma ihåg det ansikte som just nu, med halvt slutna ögon, låg under min hand. Jag lät fingret stiga upp mot ögonbrynsbågen, följde den och sedan ögats nedre kant. Jag upprepade detta tills ögonen öppnades. Jag vågade inte möta blicken som jag kände vilade på mej, jag ville inte inse verkligheten riktigt än. Jag sänkte min blick och lät handen snabbt kupas runt kinden och sedan fingret stryka längs käkbenet. En andedräkt jag aldrig tidigare smakat sköljde över mitt ansikte, jag andades in. Lukten var för mej bekant, jag hade många gånger tidigare känt den, men aldrig varit så nära, så väldigt nära.
Jag sänkte blicken ytterligare, nu lät jag huvudet vila mot din bröstkorg. Långt där inne hörde jag ett taktfast dunk. Jag visste inte varför och jag visste inte hur, men det taktfasta dunket gav mej mod att möta blicken som vilade på mej. Jag kunde knappt se genom halvmörkret men jag urskilde formen av ditt ansikte, fann näsans och munnens konturer och till sist ögonen. Jag såg ingen känsla alls, såg ingen gnista, såg ingen nyfikenhet, såg bara svart.

Jag slöt ögonen, tömde mej själv på känslor. Vacklade till, snubblade och föll.

Du och jag. Vi. Oss. Dom smakar bra på tungan dom orden. Jag gillar att jag får säga det. Att det är tillåtet att säga så, det passar mej.
Jag känner igen dej, jag vet hur du reagerar och hur jag ska provocera. Jag kan trycka på rätt knappar och det vet du. Jag känner igen dina spelregler, jag har lärt mej dom och kan spela efter dom. Jag vet när jag kliver över gränsen och jag vet när jag kan göra det. Du och jag. Eller är det bara jag?
Det kanske är så att det bara är jag som känner till dom här regler, det kanske bara är jag som ser strukturerna? Kanske är det så att du inte ser något "oss" mellan oss två. Det kanske är så att det bara är ett jag?

Du och jag. Jag vill smaka på dom orden. Jag vill att du ska göra samma sak.

Mänskligheten

Jag hade aldrig kunnat ana vad som skulle komma, hade aldrig fått någon form av varning eller tecken på att just det här skulle hända just nu. Någonstans långt ner i mitt undermedvetna borde jag ha fått en vag aning om att det skulle hända, men ingenting hade dykt upp. Jag reagerade på tanken som just hade flugit genom mitt medvetande, det slog mig att den inte var sann. Jag hade vetat om att det här skulle hända under en längre tid, men jag hade förträngt det. Jag hade skjutit undan det för att slippa ta itu med det, hade gått förbi det länge nu för att undvika problem. En kort sekund reagerade jag på att jag hade kunnat ljuga så för mig själv, men jag hade inte tid att fundera vidare på denna tanke. Hur mycket jag än hade försökt, hur mycket jag än ljugit så hade det inte hjälpt, för nu stod jag inför problemet i alla fall. Det tornade upp sig framför mig och nu fanns ingen väg på sidan. Jag kunde inte ljuga för mig själv längre.

Nu hade frågan ställts, en vibrerande stämning flög genom korridoren. Alla visste att frågan fanns, att någon hade ställt den, trots det hade inte ett ord yttrats. Jag beredde mig på att svara, jag hade format ett svar i mitt huvud och drog åt mig andan för att forma det till ord. Jag tänkte inte gå med på deras regler, jag tänkte inte spela deras spel. För det är ju det allting handlar om, eller hur? Det är ett spel som dem har skapat för att dem ska kunna vinna det, dem har format regler och gjort korridorerna till deras spelplan. Men allting var deras, deras spel, deras regler, deras spelplan. Jag vägrade gå med på det, jag ville inte se mig själv ducka under deras förtryck. Jag har sett vad dem har gjort och jag kan deras regler. Jag visste precis hur jag skulle gå runt dem och hur jag skulle kunna säga emot. Jag drog andan djup i lungorna och förberedde mig på att svara snabbt och starkt. Jag lät ett tyst hat rasa mot dem i några millisekunder, lät blicken uttrycka förakt, och lät mina läppar spännas i en skarp båge.

Men helt plötsligt ändrades allt. Dem insåg att jag skulle svara emot, dem insåg att jag visste om deras spel och kunde reglerna. Deras ansiktsuttryck förändrades, gick från nedlåtenhet till avsky. Plötsligt skrek dem åt mej, deras hat kom rusande mot mej och överrumplade med slående kraft. Dem skrek att jag inte vågade ta steget och svara emot. Dem skrek åt mej, men inte ett ljud hördes. Inte ett ord hade formats. Jag tog ställning till det här snabbt och beredde mig på att stå emot det, jag hade mitt svar på tungan och nu hade jag dragit andan så djupt jag kunde. Jag lät fortfarande blicken utstråla hat och mina läppar spändes ytterligare. Jag mötte deras blickar och väntade mig en reaktion, och det fick jag. Dock var den helt annorlunda i jämförelse med vad jag hade föreställt mig, dom backade inte undan, deras hat vart inte mindre, försvann inte. Dem tryckte det mot mig med större kraft än någonsin. Jag visste att jag inte skulle ta åt mig, jag visste att jag borde låta allting rinna av mej. Det dem skrek åt mej var ingenting annat än lögn. Jag var inte liten, jag kunde stå upp för vad jag tyckte. Trots att jag visste allt det här så kröp jag längre och längre tillbaka i takt med att deras hat växte starkare. Dem skrek högre, dem skrek att jag var liten, att jag var obetydlig. Och jag tog åt mig, jag lät vartenda ord tränga in och göra mej mindre. Inte ett ord hade hörts.

Luften jag hade samlat på mig för att trotsigt svara emot, försvann. Jag kunde spela spelet och jag kunde spelets regler, men reglerna hade ändrats. Dem hade utformades efter behov, och ändrades när det var nödvändigt. Och allt detta skedde på deras villkor. En ny känsla dök upp i mitt huvud, känslan av hopplöshet. Hur många gånger jag än skulle lista ut deras regler, hur många gånger jag än skulle komma på hur deras spel gick till, så skulle dem ändra det. Dem ansåg sig vara mer värda än alla andra, dem ansåg sig vara bättre än dej och mej. Dem spelade spelet för sitt egna höga nöjes skulle, lekte med oss som inte var en av spelets herrar.

Vi som står utanför har ingen makt över spelet, har ingen kontroll över regler som ändras. Vi får bara följa med, är bara utfyllnad. Jag insåg att tankarna som rusade igenom mitt huvud var sanna, att det här verkligen var verkligheten. Det här var min vardag, det här var mitt liv. Och jag har ingen makt över det, jag är bara utfyllnad.

 
I samma sekund som dem här orden for genom mitt huvud så hade dem vunnit, dem hade ännu en gång segrat och njöt av att se mej huka under dom. Det här fenomenet kallar jag mänskligheten. Det här är det verkliga livet, med spelregler, spelplaner och spelherrar. Och har du tur så får du en plats bland dem högsta, har du tur så får du chansen att styra spelet.

Det här är mänskligheten.

Jag koncentrerade mej på vart jag placerade mina fötter. Det var mörkt, men inte sådär kolsvart som det brukade vara. Sjärnornas sken lös klart och snöns vita skuggor låg tätt omkring. Jag kunde se, men allting var grumligt. Ungefär som mina tankar.
Jag hade så många gånger föreställt mej det här, jag hade skapat bilder i mitt huvud som jag sedan snabbt hade avfärdat och glömt bort. Men nu fann jag mej själv mitt uppe i allt det där jag hade föreställt mej. Jag lät tankarna vandra, höll bara kvar dom tillräckligt för att kunna forma några ord på rätt ställe. I själv verket låg mina tankar långt tillbaka i tiden, där allting hade börjat.
Jag gick igenom allting, försökte få en struktur och ordning i mitt huvud. Men innan jag hade fått ihop alla delarna, så skapades en bit till i historien.

Den här biten kunde jag inte passa in. Jag kunde inte placera den, hittade inte en självklar plats så som jag gjort med dom andra delarna. Den passade helt enkelt inte in i det mönster jag hade ritat upp, ett mönster som jag nu måste sudda och rita om.
Den här biten gjorde också att jag var tvungen att tänka om. Jag var tvungen att gå tillbaka och tolka andra bitar igen. Vad hade dom egentligen betytt? Vad hade menats med allting, egentligen?
Jag kunde bara dra en slutsats av allt det här.

Fortsättning följer.

Gata efter gata, jag sprang och sprang. Jag försökte komma ifrån verkligheten, försökte springa ifrån sanningen. Och jag var sedan länge dömd att misslyckas. Ända sedan mitt första steg var jag ute på ett omöjligt uppdrag. Och det visste jag. Jag sprang för allt jag var värd. Stegen bakom förträngde jag, ändå kom dom närmare och närmare. Jag ville inte vända mej om, för jag visste vad som väntade några centimeter bakom mej. Jag visste vad som skulle hända, och att jag inte kunde göra något åt det. Men kanske, kanske kunde jag fördröja det en sekund till. Jag hade fortfarande hopp, fortfarande ett litet hopp om att jag kanske kunde komma undan. Det hoppet dog så fort jag kände rörelsen bakom mej. Egentligen ville jag inte, men jag tvingade mej själv att kasta en snabb blick bakåt. Det var ett stort misstag, och det blev mitt sista misstag. Faktiskt det sista jag gjorde. För så fort jag vände mej om, slog mörkret sina armar runt mej. Jag föll och föll, mot en botten som aldrig kom. Som inte fanns.

Den är personen begick ett enda misstag. Det misstaget kostade honom livet, hur orättvist vi än tycker att det är, så är det sanningen.

Det misstaget han begick var att se sig om.

Dina val, mina val. Bra val, dåliga val.
Allting handlar om val. Dom val vi gör i livet leder vidare till nya val tills ett val tillslut kommer innebära döden.
Det är bara så det är. Helt enkelt.
Men vad är ett bra val då? För oftast när vi väljer vet vi inte den absoluta konsekvensen. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända. Och det kan leda till en bestrafning.
Skillnaden?
Jo, en konsekvens vet du om. Om du vet hela konsekvensen så vet du exakt vad som kommer hända när du väljer. En bestraffning vet du inte om. Du har ingen aning om vad som kommer att hända om du väljer det ena eller det andra.
Och eftersom man aldrig vet vad ett val kommer leda till, så finns det inga bra val.
Det är något vi får acceptera.

Hat. Att hata. Jag hatar.
Ett väldigt starkt ord, som andvänds alldeles för ofta.
Jag tror inte att många helt ärligt kan säga att dom hatar någon. Och dom som kan det, tycker jag synd om.
Att ge rum åt en så stark och stor känsla som hat, att ge plats åt den känslan i sig själv, tyder inte på något annat än svaghet. Att hata är ett skydd man sätter upp hos sig själv för att slippa at itu med problem.
Tyvärr ger alldeles för många plats åt den här känslan, känslan att hata.
Och hat smittar, sprider sig vidare som en löpeld. Kryper in i minsta vrå och tränger in överallt.
Se upp, du kan bli lurad. Hat kan få dej blind, kan få dej att göra saker du inte ens visste du kunde göra. Hat kan få dej att reagera på ett sätt som gör att du inte känner igen dej själv. Var på din vakt.

Hat är för dom svaga, dom som inte kan ta ansvar. Dom som blivit lurade. Dom som inte var tillräckligt uppmärksamma.

"Jag älskar dej"
Det är tre ord alla vill höra.
Dom orden kan förändra väldigt mycket. Dom kan göra en människa att känna sig speciell och uppskattad. Dom kan vända upp och ner på en hel världsbild. Men att "älska" någon, vad innebär det? Hur kan jag veta om jag "älskar" någon? Får man en uppenbarelse av gud eller någon anna gubbe? Kan det va så?
Fast föresten, jag tror ju inte på gud. Eller någon annan gubbe för den delen.
Men dom där orden kan verkligen förändra så mycket. Nästan allt. Nästan mest av alla ord.
Fast dör ljög jag. Orden "Han är borta." Kan för ändra så jävla mycket mer.
Tro mej. Jag vet.

Plötsligt fick jag frågan igen. Inget uttalas högt, inga ord formas, inga ljud hördes. Men fråga finns. Tydligt. Alla kan se den, alla förstår att den är på riktigt. På allvar. Hela deras uttryck formas till en fråga. Frågan jag alltid fruktat, frågan jag egentligen ville slippa. Men till slut kom den.
Jag har haft lång tid att förbereda mej, jag vet precis vad jag ska svara. Har haft svaret nära till hands länge nu.
Sekunden efter frågan ställts borde mitt svar komma. Jag andas in, förbereder mej. Jag ska svara snabbt, klipskt och starkt. Dom ska få veta att jag är stark, att jag kan stå upp för min sak och att jag faktiskt kan spela deras spel. För det är väl det allting handlar om, eller hur? Ett spel. Där dom bestämmer och ändrar reglerna som dom vill, utan någon som helst rättvisa. Vi andra måste bara anpassa oss, bara följa med. En i mängden, följa strömmen. Men jag tänker visa att jag kan bryta strömmen, att jag kan deras regler, och att jag vågar bryta dom.
Jag vill och käfta emot. Jag vill kunna låta allt dom säger rinna av mej. Jag vill vara stark.
Jag har andats in, öppnar munnen för att forma ord.
Plötsligt ändras reglerna, dom insåg att jag skulle svara tillbaka och ändrade allting. Deras uttryck gick från hånfullhet till hotfullhet. Deras läppar spändes en aning, ögonen smalnade och musklerna spändes in till en hotfull position.
Utan att ett enda ljud hördes skrek dom åt mej. Dom skrek att jag inte vågade ta steget och svara tillbaka, dom skrek åt mej att jag var liten och obetydlig. Inte ett ord hade yttrats.
Jag var bered på det här också, jag visste att det skulle komma. Och jag var bered att låta det rinna av mej. Men när det kom emot mej kunde jag inte vara stark längre. Allting bet sig fast. Jag trodde på vartenda ord. Trots att inte ett enda ord hade yttrats.
Plötsligt blev jag liten igen. Min ord fastnade i halsen och andetaget tog slut. Jag kröp ihop, krympte, försvann. Min blick sänktes och all kämparglöd försvann ifrån mej.
Nu ändrades deras uttryck igen. Nu jublade dom, dom skrek ut sin triumf och hånade mej. Jag tog åt mej av varenda ord dom slungade mot mej. Deras blickar sänkte mej ner i mitt mörker. Där jag borde vara.
Återigen hade inte ett ord yttrats. Händelsen varade under ett par nanosekunder, inte ett ljud, ingeting hade hörts. Ändå hade dom lyckats trycka ner mej djupare än någonsin, för nu visste jag. Jag kommer aldrig vara värd någonting. Jag kommer alltid vara minst och betyda minst.

Jag kallar det mänskligheten. Jag kallar det vardag. Jag kallar det livet.
Jag kallar det mänskligheten.
Jag kallar det mänskligheten.
Jag kallar det Grymhet.